Linda får mig att minnas sommaren

Min äldsta kamrat, Linda, skickade nyligen en liten länk till mig från hennes bilddagbok där hon hade lagt upp lite bilder på mig från min lillebrors student. Kanske inte my finest hour, jävlar vad jag vart karate den kvällen, sen senare på annan ort än mitt hem. Lite knasigt för det var ju inte ens min student, men är det student så finns det ju ganska mycket gratis dricka om man uttrycker det milt. Det var i alla fall en underbar dag och kväll och jag vill nog påstå att jag lyckades hänga och spendera lite kvalitets tid med de flesta av mina vänner den här dagen.

Vid 11, jag och Sophie anländer till Åva där utspringet ska ske. Vi tar några bärs i bilen och joinar sedan våra respektive familjer för våra småsyskons stora ögonblick.

13, står med familjen och väntar på bror. Senare, ett höjdarflak där jag och brorsan var bäst.

15-17, mottagning med släkt och vänner. Linda, Jenny och jag myser med några glas champagne i hammocken och minns barndomstiden vi upplevt tillsammans, som ni kan se i bilddagboken. (Jag och Linda föddes i princip samtidigt på Löwenströmska sjukhuset, det var där våra föräldrar träffades för första gången and we've known each other since.)

18 snåret, Gurra kommer och hämtar mig med bilen för avfärd mot annan fest. Jag är så packad att jag inte ens minns att hon har ringt mig för några minuter sedan och sagt att hon är på väg, så när jag öppnar dörren utbrister jag: "men vad gör du här?" På vilket hon svarar: "men Elin jag ringde ju nyss och sa att jag var på väg för att vi ska till Sophie." Jag: "jaha?!?!?"

18 snåret nån kvart senare, vi kommer hem till Sophie där det är fullt kalas för hennes lillasyster som också tagit studenten. Jag bjuder mig själv på ölen, champagnen och chokladmoussetårtan som jag skulle döda för. Jag och Sophie festar hårt! Gurra åker vidare någon gång under tiden, Gud vet när.

Kanske vid 21, Sandra och Billan kommer i Sandras cab och plockar upp oss, vi sätter sikte mot staden och slutskivan för Åvas studenter 2007. I baksätet råder full orkan, det blåser väldigt kraftigt och i detta virrvarr försöker jag och Sophie dricka öl. På bilderna ser man tydligt att det mesta hamnar i ansiktet, fuktigt.

Närmare 22, tackar för skjutsen och jag och Sophie möter upp några kompisar och går mot klubben, April tror jag, minns inte. Jag sätter mig tydligen och kissar utanför en restaurang. När Sophie några dagar senare visar mig var jag satt vill jag bara dö! Inte särskilt avskilt.

22 snåret, vi går in. Sophie och de andra vännerna vill inte gå in med mig för de vill inte riskera att bli utslängda samtidigt som det där fyllot, så jag står framför vakterna helt själv. Jag märker inte ens att jag är själv, de berättar dem för mig så vänligt dagen efter. När vakten frågar vad det är för stort jag har i väskan så förklarar jag lättsamt: ”det är ju en låda vin, men du kan ta den, varsågod. Jag har en och en halv liter Coca Cola här också som du kan ta samtidigt.” Sen släpper han otroligt nog in mig. Sophie gör mig sällskap vid kassan. Jag utbrister: ”160 JÄVLA SPÄNN, kom Sophie nu jääävlar ska vi shaeeeka!”

Vi dansar hela natten lång och dricker några White Russian.

03 eller vid stängning, dags att bege sig hem och jag upptäcker att jag har fan de värsta skavsåren jag någonsin i hela mitt liv har haft. Enorma och väldigt djupa!! På tunnelbanestationen sitter jag i trappan och dubbelkollar att jag har allt i min väska:
Två skor – check
Körkort – check
Bankkort – check
Mobil – check
Och sen en snabb överblick över allt det andra, ja, ja, jadå allt är där.
Detta gör jag ungefär 12 gånger, gjorde det även några gånger inne på April. Minnet är ju på topp.

04, jag och Sophie somnar på bussen men Sunkan som vi träffade när vi klev på nattbussen väcker oss så vänligt innan han kliver av och säger att vi ska av nästa.

Jag känner hur förbannat ont jag har i fötterna när jag går barfota från busshållsplatsen till Sophie, det liksom ilar från såren på hälarna upp mot knävecken och låren, fruktansvärt. Däckar och vaknar med ännu värre värk. Mamma får komma och hämta mig för jag kan inte sätta på mig ett par skor och jag vill inte åka kommunalt med de här såren. Tar uppemot två veckor innan såren är ganska läkta. Jag spyr i bilen ut på vägkanten halvvägs hem, lyckat.

Summa summarum en mycket bra kväll!