2007-08-25
Detta var den allvarliga olyckan och var absolut inte mitt fel, bevisas av rättegången den 3 mars 2008.
Jag är på väg hem från Sandra för det är dags för middag, klockan är ungefär kvart över sex, det är varmt. En bil framför mig ska svänga vänster men han har mötande trafik så jag måste stanna bakom honom. Jag trodde att jag skulle kunna smita förbi i väggrenen på höger sida men jag fick inte riktigt plats så jag stannade bakom honom. När sen han får fri passage och svänger vänster så ska jag också börja köra, jag släpper kopplingen och då, PANG!
Jag trodde att en bomb hade exploderat i min baklucka, glaset från bakrutan kom flygande över mig, jag slungas mot ratten, bilen skjuts framåt och jag fattar ingenting!
En motorcykel har kört in i mig bakifrån.
Motorcyklisten ligger någon meter bakom min bil och hans motorcykel ligger ytterligare några meter längre bort. Fotgängare från gångbanorna på båda sidor vägen kommer fram till mig och motorcyklisten. En ung tjej står vid mitt fönster, hon frågar hur jag mår. Jag gråter så mycket att jag skriker, jag tittar på henne med grumliga ögon men får inte fram ett ord; jag har ännu inte fattat vad som har hänt. Jag har glas över hela mig och jag har fått några små skärsår annars är jag helt oskadd. Hon öppnar min dörr och hjälper mig ut, jag har inga skor på mig så det var ett projekt i sig, jag sträcker mig efter mobilen innan jag kliver ur.
När jag kliver ur bilen ser jag för första gången mannen som har dundrat in i min älskade Furious Blue, han ligger i en krampaktig ställning bakom min bil och jag ser att han har blod i pannan under hjälmen. Två män är framme och pratar med honom och hjälper sen honom upp.
I denna stund är jag rädd för hans liv, jag tycker synd om honom, mer än om mig själv. Han reser sig upp och fotgängarna runt honom vädjar om att han ska komma och sätta sig på vägkanten men han går fram till sin båge och försöker resa den men misslyckas eftersom den är totalkvaddad. Jag tänker: vad håller han på med? Undersöker han hur skadad motorcykeln är eller? Tillslut lyckas fotgängarna få honom att låta bli motorcykeln och komma och sätta sig för att vänta på ambulans.
Det här är sista gången jag ser honom för han tar nämligen till flykt. Fotgängarna jagar imponerande nog efter honom och sen är de borta. Jag tror att de bara är ner i diket, jag har inte sett att de har sprungit iväg.
Tjejen som hjälpte mig ur bilen för bort mig till andra sidan vägen och säger att de har ringt efter polis och ambulans och undrar om jag vill ringa någon. Med darriga fingrar ringer jag hem där de precis satt sig till middagen. Pappa svarar och jag gråter ynkligt fram att jag har blivit påkörd. Mamma springer ut till bilen och skyndar till mig.
Efter att jag har pratat med pappa sms:ar jag Sandra om olyckan, hon ringer genast och säger att hon och Sophie kommer ner. De hade hört polis- och ambulanssirenerna från Sandras moster Annelies trädgård och funderat på vad som hänt här i Täby. Jag sa att det redan är ganska lång kö på vägen framtill mig men de är ändå redan på väg. De får parkera en bit bort.
Det är ungefär nu, när jag lagt på med Sandra som jag inser att jag inte sett motorcyklisten på ett tag, var är han. Någon från andra sidan ropar över till mig och tjejen att han har sprungit iväg. Känslan inom mig går inte att beskriva. Min haka faller och mina ögon sprutar av ilska; VA?! Har han
sprungit iväg? Har han stuckigt?
Min medkänsla för denna man går på en sekund från stor till obefintlig och jag tittar över på min fina bil som har fått en motorcykel uppkörd i baken. Bakluckan är knögglig, kofångaren böjd och rutan krossad. Den jäveln, nu ska han få! Samtidigt som ilskan inom mig gör mig darrig kommer min mamma springande mot mig; jag skriker "han har stuckigt, han är borta, han sprang iväg". Brandbilarna närmar sig och mamma kommer fram till mig och håller om mig medans jag återigen av chock och ilska börjar gråta.
En liten notis:
När brandbilen skulle fram till olycksplatsen och åker förbi kön bakom mig, då är det något snille som inte riktigt känner att han har tid att stå i den här kön och gör en u-sväng utan att titta i backspegeln och svänger ut precis framför brandbilen. Hans bil blir krossad och han blir fastklämd. Smart. Brandmännen måste på grund av detta
gå resten av vägen fram till mig för att undersöka mig. De sätter mig i knät på en mysig brandman på en orange filt i en stödkrage. Oh joy!
Nu kommer Sandra, Sophie, Sandras moster och kusiner Annelie, Dennis och BLABLA. Jag berättar att motorcyklisten har flytt, de sitter med mig på den orangea filten och pratar om situationen. Publiken runt oss är stort eftersom det går gångbanor på båda sidor av vägen och olyckan skedde i ett bostadsområde och många i närliggande hus har kommit ut för att se vad som står på. Alla står och tittar på mig, min bakbucklade bil och den krossade motorcykeln. Jag blir skitirriterad och skriker åt dem att försvinna, att gå härifrån, här finns inget att se, stick. Men får inget gehör, alla stannar. Terrific!
Jag blir senare undersökt av förvirrad ambulanspersonal som anländer sent och tror att det var jag som satt på motorcykeln. Jo, stor chans hurru: i tunna mjukisbyxor, t-shirt och utan skor! Idiot!
Mycket upprörd blir jag förhörd av en civilpolis, in i ambulansen, skumpig väg till Danderyds Sjukhus på grund av allt jävla vägarbete kring Täby Centrum, tre timmars outhärdlig väntan liggande på rygg stirrandes upp i det vita taket på en hård bår med en mycket smärtsam stödkrage tyckandes mot nyckelbenet, bakhuvudet och axlarna, jag gråter av smärtan, omringad av gamla kärringar som tjatar och gnäller om sina tabletter och ber sköterskan om bäckenen för att urinera i. Kill me, please kill me now!
Tillsist in i magnetröntgens tub för en undersökning. Inga nackskador noterade. Tur, för Jörgen Abrahamsson!
See you in court!
