Tårar

Jag är så jävla blödig, jag gråter nog för det mesta. Alltså jag är sällan ledsen men jag gråter för väldigt mycket jag ser och upplever: filmer, tv-program, ett gammalt par på gatan som håller varandras hand. Jag gråter när jag blir glad för att något jävligt roligt händer som gör mig lycklig.

Jag går på alla amerikanska genomskinliga tragedi/romantiska filmer. Jag grät så jag skrek första gången jag såg "The Notebook" med Ryan Gosling och Rachel McAdams. Jag gråter när Oprah pratar om känsliga ämnen men det mest pinsamma jag gråtit till, jag skäms faktiskt för det här. Meeen jag har gråtit FLERA gånger till "Extream Home Makeover"... Jag tycker ändå att det kan vara skönt att gråta, massa spänningar släpper och jag gråter ju oftast till saker som har ett lyckligt slut.

Så var det tråkigt nog bara till hälften idag, jag har nämligen gråtit två gånger idag, till allvarliga saker.

Hemskt:
Först tittade jag på Kalla Fakta från igår på TV4 Anytime - "Fallet Mimmi". Det handlade om en familj där mamman skulle genomgå en relativt enkel operation i hjärnan men överläkaren som skulle övervaka ST-läkaren som genomförde operationen var inte så närvarande som han borde varit. ST-läkaren stötte på komplikationer och överläkaren gav instruktioner på telefon. Dagen efter fick hon en hjärnblödning och kan nu inte göra någonting själv. Historien är fruktansvärt sorglig men det jag grät mest över var Mimmis mans odödliga kärlek till sin fru. Man såg i hans tårfyllda ögon att där fanns hopp för att Mimmi ska bli bättre. Han besökte henne väldigt ofta på behandlingshemmet hon bor på, borstade hennes hår, masserade hennes händer och pussade på henne hela tiden. Han älskar henne! Jag gråter nu när jag sitter här och skriver. Han kommer aldrig att lämna hennes sida, aldrig ge upp hennes kamp.
Hans kärlek till henne kommer aldrig att dö, även om hon sakta kanske gör det framför hans ögon.

Lyckligt:
Nu klockan 21 tittade jag på ”Spårlöst”. Fyra syskon adopterades från Polen för drygt 15 år sedan men deras storasyster blev på något märkligt vis kvar. De ska hitta henne, allt är väldigt sorgligt. Ett spår, motgång, motgång, ett nytt spår, framsteg, succé. De hittar inte bara systern utan de hittar även mormor, morfar, mostrar och morbröder. Det visar sig dock att föräldrarna har dött i en brand för 8 år sedan. Men de fann sitt femte syskon. Jag har gråtit i princip genom hela avsnittet men när de går upp för kullen mot sin syster och de börjar springa och sedan fångar varandra i en stor kram brister det totalt för mig. Det är så svårt att föreställa sig vad de känner. Att ha saknat en del av sig själv så länge, inte vetat hur de mår, vad de gör, hur de lever och liknande. Hur känns en sådan återförening? Obeskrivlig lycka! Jag grät iaf här hemma av lycka för deras skull.

Men nu har jag gråtit färdigt för idag…