Blodbussen

Idag har jag gett blod för första gången, det känns bra. Jag fick veta att man hjälper tre personer som får lite av mitt blod, då kändes det riktigt bra. Jag hade lite lågt blodtryck så det tog lite tid att få ut blodet, jag fick verkligen krama på den där stressbollen för att påsen skulle bli fylld.

De var väldigt trevliga sköterskor som jobbade i bussen, jättesnälla och omtänksamma. Gav mig jospaket och såg till att jag mådde bra och inte blev snurrig. Jag kände ingenting trots att de tar 10% av ens blod, man kan ju tycka att man borde få någon reaktion. Jag kände verkligen efter eftersom sköterskorna verkligen ville att man skulle må bra och det gjorde jag ju.

Mina plåster: ett stick i fingret som svider och ett i armvecket där det nu är ett stort blåmärke och man ser verkligen hålet där nålen satt men jag är ju van med att se ut som en narkotika missbrukare efter att jag hade blodbrist för några år sedan. Då gick jag på kontroll typ varje, varannan vecka så jag hade jämt blåmärken i armvecken.

De kollar blodvärdet innan de tar blod från folk som haft låga värden tidigare, det är det de gör i fingret, aouch. Man måste ha över 125 för att få ge blod, idag hade jag 126 men första gången jag skulle ge, hösten 2006, hade jag 81! Då hade jag bara varit och lämnat prover där de kollar så man inte har några sjukdomar som AIDS eller Syfilis.

Den sjuksköterskan ringde mig senare på kvällen när hon fått provsvaren precis innan hon skulle gå hem, helt skärrad och frågade om jag hade kommit hem ordentligt. Hon var orolig att jag hade tuppat av på tunnelbanan eller liknande. Jag fattade ingenting, jag mådde bra som vanligt men hon ville att jag skulle gå till Vårdcentralen redan nästa dag. So I did. De tog massa mer utförligare blodprover om depåer och allt vad det finns, klämde lite här och var men hittade inget fel. De skickade mig till Danderyd på en gång och mamma kom och mötte upp mig där. De frågade allt möjligt, klämde och tryckte överallt och tog ännu mer blodprover. De satte tom en såndär "infart" i armen på mig så de bara kunde komma och tömma lite när de ville eller om de skulle komma fram till att jag skulle behöva få en blodtransfusion. Det var lite roligt när de satte in den för då hade sjuksköterskan inte skruvat åt korken så när den gick igenom huden sprutade det en liten stråle med blod och min mamma höll på att svimma, jag skrattade åt henne som fan. Jag typ: här är det jag som är sjuk men du står och hänger över sängkanten med huvudet mellan benen och blir omhändertagen av sköterskan, funny. Hon visste ju att hon inte skulle ha tittat men kunde väl inte hålla sig.

Jag låg på en brits i sjukhusklänning bakom ett skynke i flera timmar med gamla döende männsikor runt omkring mig, några provsvar kom tillbaka utan att visa någonting. Jag somnade en stund. Kort efter att jag vaknat kom doktorn igen med en flaska glidmedel och handskar. Jag typ va FAN?! Hon skulle kolla så jag inte hade något konstigt i ändtarmmen, blödningar eller tumörer va fan vet jag. Så där låg jag bakom ett skynke mitt bland massa människor med ett finger som rotar runt i min röv. Jag tänkte att om någon kommer in nu så dör jag, det är ju lite svårt att knacka på ett skynke och det hade varit hög trafik med sköterskor hela dagen och när det kommer in någon så öppnas ju hela "rummet" för hela sjukhuset. Gud, tänk om någon hade kommit men det gjorde det inte och hon kände inget konstigt i min rump.

Sent på kvällen skickade de hem mig utan några svar bara provsvar att invänta. Jag fick veta senare att de sagt till mamma att det kunde vara leukemi på symptomen, skönt att jag inte fick veta det för det var det inte. De trodde att jag kanske hade innre blödningar i magen så jag fick gå på endoskopis några veckor senare där de trycker ner en slang med en kamera på i halsen på en och kör ner den vääälidgt långt, det var inte en trevlig upplevelse. Hela stämningen under den undersökningen var hemsk. Sköterskorna och doktorn var jättesnälla men man får lite lugnande så jag var helt snurrig och uppfattade inte riktigt allt rätt tror jag. Den där maskinen ger ifrån sig massa konstiga ljud, de TRYCKER verkligen ner slangen och drar och svänger och håller på, de håller typ fast en för att man inte ska kränga så mycket, kräkrefleksen gjorde sig påmind mååånga gånger (jag hade inte fått äta sen dagen innan) och de står och snackar om ens insida. Sen drog de ut slangen!! UUUH, fan va det kändes. Sen fick man ligga och vila av sig ruset från det lugnande medlet och det var verkligen en trip. Allt var hel konstigt, jag kunde knappt gå själv och tiden flög iväg. Men jag blödde inte på insidan heller.

Jag vet fortfarande inte vad det var som hade hänt, varför jag hade fått så lågt blodvärde. Bara idéer om att det hade att gör med att jag hade ganska mycket mens när jag var yngre men när hela det här utspelade sig had jag ätit mini-piller i uppmot ett år och då inte haft någon mens alls så mitt blodvärde kan ha varit ÄNNU lägre men ingen vet. Det skumma är att jag inte hade känt av det alls, när man har anemi är man oftast väldigt trött och kraftlös men jag märkte inget sånt.

Tur att jag gick för att ge blod så de upptäckte att något var galet annars hade jag kanske fortfarande haft skitlågt blodvärde för hur ofta tar man blodprov egentligen. Efter det här väntade seriösa järnkurer och som sagt kontroller flera gånger i månaden, jag var stammis på provtagnignen i Täby Kyrkby. Nått år senare hade jag okej värden och nu tre år senare kan jag ge blod till andra som behöver.